Nu är det jul här i vårt hus

Julkänslan sprider sig i mitt och Cheries lilla rum samt resten av turiststationen samtidigt som dricks och pantpengar under helgen samlas in till förmån för musikhjälpen.
Imorgon bitti anländer Abiskos skola till stationens matsal för att fira lucia tillsammans med alla gäster och oss i personalen. Tills dess är det jag som packar innan jag kommer att spendera ännu en natt i tvrummet tillsammans med finfina vänner och musikhjälpen. Imorgon är det nämligen jag som går på långledigt och därmed kommer att åka till söder och mysa sönder med nära och kära. Tills dess att vi hörs igen så får ni skåda min önskelista samt njuta av ett helt fantastiskt foto som Lights over Lapland tog häromdagen på det magiskt norrsken som rörde sig över oss här i Abisko. Tyvärr missade jag dock detta magiska fenomen just den dagen men jag förmodar att det kommer fler grymma norrsken i vinter, så kom och hälsa på mig! :)

- Prenumeration på glossybox
- Övernattning på ishotellet
- Pengar till Power Houdi (kommer att beställas i januari)
- Livet är en schlager, musikalbiljetter
- Biljett till Solala + skiva
- Bok samt föreläsning med Erik Ståhl
- Spa
- Kari Traa underställ
- Astrid Lindgrens kappsäck
- Fårskinn till bilen

Saker går så länge viljan finns

Många har under mina olika äventyr det senaste året frågat mig hur det kommer sig att jag är så modig. Frågat mig varför jag väljer att göra äventyr och resor som jag gör och hur jag ens vågar göra dessa. Mitt svar på detta brukar vara att jag inte ser mig själv som modig och att jag därmed inte vet hur jag vågar. Att jag enbart lyssnar på min magkänsla. Jag tror dock att det hela har att göra med att jag är en rastlös själ som ständigt behöver nya utmaningar. Jag tror även att det har att göra med att jag sedan min 20årsdag hela tiden fått mer och mer insikter om att saker och ting inte kommer serverade på guldfat. Att det krävs en vilja och envishet för att man ska lyckas här i livet. Det jag vill ha sagt med detta är att varken jag eller någon annan har ett smärtfritt liv och att det är helt naturligt. Att vi alla har jobbiga dagar. Att det mesta därför helt enkelt handlar om hur man hanterar olika händelser och situationer. Jag är mycket väl medveten om att ett positivt tänkande inte kommer automatiskt. Att varken jag eller någon annan är född att enbart tänka på det goda som sker i världen. Jag tror dock att vi alla kommer att förbli i en negativ spiral om man inte tränar på att se positiva saker som viktigare än de negativa, för allt i världen kräver träning på ett eller annat sätt.
Varför skriver jag då ett blogginlägg om detta kanske ni undrar? Jo jag gör det för att jag är förjävla trött på alla de negativa människor i denna värld som inte gör annat än att klaga! I samband med detta har jag nu en gång för alla verkligen bestämt mig för att göra allt jag kan för att bevisa att saker går så länge viljan finns. Jag menar vad fasen vill någon något så jädra mycket som de ofta får det att framstå som, se då för fasen till att det sker!! Resultatet blir förmodligen inte helt som du tänkt dig. Det blir det sällan eftersom saker och ting oftast inte är så lätta att genomföra som man hoppas att de ska vara. Vägen blir dock inte enklare att gå ju mer du önskar att något ska ske utan att du agerar. Agerar du inte när viljan finns så tror jag nämligen att du istället kommer bli ännu mer bitter över att du inte gör det du vill och då är du, likt många andra fast i den negativa spiralen... Den negativa spiralen som jag önskar att ingen befann sig i. Härmed uppmanar jag därför dig till att ta tag i saker du önskat ska sker men som faktiskt får dig att vara lite småskraj, då kommer du växa som människa. Jag har själv varit ganska tveksam till att ta detta steg många gånger under mina äventyr. Jag älskar dock det liv som jag just nu lever och det är tack vare att jag trots tvivel tagit stegen. Att jag kommit till insikt att jag inte längre vill göra saker enbart för att jag "är tvungen" utan för att jag verkligen vill.Tack vare detta spenderar jag nu min tid med folk som har en positiv energi. Lever med människor som sprider glädje och inspiration omkring sig istället för negativitet.

Vart vill jag egentligen komma med detta inlägg? Jo jag vill att ni alla ska inse att även jag har tvivlat på mig själv många gånger om. Att även jag undrat vad fasen jag sysslat med men att jag tack vare min vilja skaffat mig konsten att ständigt försöka se vad ett agerande kan leda till, även om det kan vara lite läskigt i nuet. Jag har lärt mig se att framtiden utan ett resultat av agerandet faktiskt många gånger både är betydligt mycket läskigare och tråkigare än en framtid med resultatet av ett agerande. Jag tror helt enkelt att det är därför som jag vågat bege mig ut på mina äventyr. Att jag lärt mig se "misslyckanden" som lärorika äventyr, en konst många andra fortfarande inte lärt sig.

Vad vill jag nu att ni ska göra? Jo jag vill att ni skaffar er en lättillgänglig förebild och på så sätt tillsammans med mig fortsätter att försöka utrota negativiteten i samhället. Att vi tillsammans utmanar oss med att varje dag säga minst en positiv sak när man vaknat och en innan man går och lägger sig. Dessa säger man antingen till sig själv eller till någon i närheten. Om man aldrig ger så får man nämligen inte heller något tillslut och det är just det som jag vill få er att slippa uppleva. Nu kan jag bara tala från egna erfarenheter men åtminstone jag mår betydligt mycket bättre av att höra fina saker från andra människor istället för massor med klagomål, det antar jag att även ni gör (om inte så håll ffs er bitterhet för er själva!). På så sätt sprider sig välmående både till oss själva och de i vår omgivning. Ta därför tillvara på alla de fantastiska människor som vill dig väl här i världen, de kan garanterat stötta dig på ett eller annat sätt med sin kompetens och erfarenhet. Jag har själv fått mycket stöd av vänner och så sent som för några veckor sedan fick jag ett fantastiskt vackert meddelande av en saknad vän. Ett meddelande som utan tvekan är bland de vackraste jag fått på hela året. Många av er tycker säkert att det inte är något speciellt med det, men då jag läste att en av mina absolut bästa vänner verkligen ser upp till mig och tycker att jag är så häftig som gör det jag gör, ja då fick jag verkligen tårar i ögonen. Att höra att jag inspirerar och motiverar människor i min närhet är nämligen det vackraste jag kan få höra av en annan människa!!

Utmana dig själv och dra nytta av de i din närhet som får dig att må bra så att även du vågar göra det som känns lite småläskigt. Glöm dock inte bort att vi alla är i behov av spontana komplimanger, så se till att ge minst lika mycket av det som du själv önskar att du fick. Ge någon en klapp på axeln lite spontant tillsammans med en komplimang, visa din uppskattning via ett spontant kärleksmeddelande eller krama någon du verkligen uppskattar när personen som minst förväntar sig det.

Våga våga! Våga vinna! Tillsammans kan vi våga!

Ett halvår av äventyr

Halli hallå alla fantastiska människor där ute i världen. Efter 6 månaders uppehåll känner jag mig nu åter någorlunda motiverad till att åter börja blogga, om än kanske inte lika frekvent som förr. Mycket har hänt sedan sist och många av er har förmodligen redan fått uppdateringar om vad jag gör nu för tiden och även lite om vad som har hänt sedan sist. Vissa lite mer och andra lite mindre. Trots detta tänkte jag att det är många som fortfarande är nyfikna på att höra lite mer om de äventyr jag upplevt sedan jag publicerade det förra inlägget här. Helt enkelt en liten uppdatering om livets äventyr. Därför tänkte jag nu, som många gånger tidigare försöka att sammanställa en någorlunda kort sammanfattning. Känner jag mig själv rätt så riskerar det dock även denna gång att istället bli en halv roman...


I början av juni begav jag mig av på en resa som har kommit att förändra mig och mitt liv ganska mycket. Förändra till det bättre. Jag begav mig av på min efterlängtade resa till den svenska fjällvärlden för att äntligen få börja min sommarsäsong på Kebnekaises fjällstation. Jag begav mig av till en plats där man varken kunde ta familj, vänner, kollektivtrafik, mobiltäckning, internet, el, mat eller vatten för givet. Det var en resa som inte bara var ett äventyr yrkesmässigt för mig utan minst lika mycket ett äventyr mentalt. Resan har verkligen gjort att jag insett värdet av att vistas bland människor med positiv energi. Vara med människor som får en att må bra. De jag har att tacka detta för är dels alla underbara gäster som förgyllt min tillvaro med div. uppskattningar men framförallt har jag mina fantastiska kollegor att tacka. De som hela tiden stöttade mig i min utveckling gällande allt. Jag hade helt enkelt fantastiska kollegor! De bästa jag någonsin haft! Aldrig tidigare hade jag ens vågat hoppas på att man kunde gå mer omotiverad än någonsin till jobbet och gå därifrån motiverad och ha ett stort leende på läpparna. Aldrig hade jag vågat hoppas på att jag utan några som helst problem skulle kunna stå inför 100 personer 2 gånger/kväll för att helhjärtat berätta om historiska händelser/mat/dryck.
Sommaren var stundtals en riktig prövning mentalt för mig, det ska jag villigt erkänna. Jag är däremot evigt tacksam för allt den givit mig. Dels har den fått mig att växa otroligt som människa men den har även fått mig att inse vilka som är mina riktiga vänner. Inse vilka som faktiskt älskar mig för den jag är. Härmed vill jag därför ännu en gång tacka alla fantastiska människor som på ett eller annat sätt varit en del av mina minnen under dessa 3.5 underbara sommarmånader. Jag är säker på att vi på ett eller annat sätt ses snart igen på livets äventyrliga väg!

Efter att jag den 23/11 lämnat de som varit mitt allt de senaste månaderna så begav jag mig av på ännu en resa som många inte förstått sig på varför jag gjort. Jag liftade hem genom vårt avlånga land. Ett otroligt äventyr och en riktig utmaning socialt var det men efter nästan 180mil och knappt 1.5 dygn senare så var jag åter hemma i Småland efter att fått äran att på min resa genom landet fått träffa så otroligt många fantastiska personer. På ett eller annat sätt kommer de alla alltid att ha en plats i mitt hjärta. Vissa mer, vissa lite mindre.

Efter 3.5 veckor i söder fick det vara bra för denna gången och jag begav mig åter av norrut. Sedan 25/10 har jag helt enkelt befunnit mig på platsen som till slutet av mars kommer att vara mitt hem. Jag har befunnit mig i Abisko. I vinter har jag alltså bytt ut restaurangen på Kebnekaise fjällstation mot Aurora Sky Station i Abisko. Bestämt mig för att arbeta på platsen som enligt Lonley Planet är världens bästa att uppleva ljuset på (källa). Mer uppdateringar om vad jag hittar på här får ni löpande under säsongen.



Ett halvår har som sagt gått sedan jag senast uppdaterade bloggen. Jag lovar dock att det inte ska dröja lika länge till nästa gång. Tills dess att nästa inlägg publiceras vill jag dock bara framföra att jag absolut inte förnekar att jag allt som oftast kan vara ganska så knäpp när det kommer till vissa saker. Jag kan dock bara intyga att jag älskar det jag gör. Jag älskar att vara lite halvt ovis om framtiden ibland. Jag älskar helt enkelt att jag hela tiden har nya äventyr och utmaningar runt knuten, saker som får mig att uppskatta livet lite extra samtidigt som de får mig att inse att man absolut inte ska ta någonting för givet!

För att vinna måste man våga

Att jobba på Kebnekaise är något som jag sedan mitten av gymnasiet haft en dröm om. Trots detta har jag aldrig vågat söka en tjänst där eftersom jag hellre sett att det varit mitt fel att jag inte fått den istället för att jag blivit nekad en jobbansökan. Mina mentorer under året har dock under varje träff pushat mig med hur viktigt det är att man ska följa sitt hjärta, så det var precis vad jag bestämde mig för att göra. Jag bestämde mig för att söka jobb på STF Kebnekaises fjällstation. Sagt och gjort, några dagar senare hade jag en kallelse till intervju i min inkorg. Den 29/4 skulle jag till Nikkaluokta. Hjärtat började slå lite extra fort och jag fick ett leende på mina läppar tillsammans med en nervositet i kroppen. Tankar som "hur fasen ska jag lyckas ro skeppet iland?!?" ekade i mitt huvud och jag blev än en gång rädd att misslyckas. I takt med att veckorna till intervjun gick så la sig dock nervositeten och då jag söndagen den 27/4 klev  på ett tåg i Undersåker så var min största rädsla att det redan försenade tåget till Gävle skulle göra att jag missade mitt anslutningståg norrut. Jag hann dock med tåget och när jag väl kommit fram till Kiruna möter jag 3 killar som också blivit kallade på samma gruppintervju. Jag visste tidigare att vi skulle bli 12 personer under tisdagen, mer än så visste jag inte. Jon, Viktor och David som killarna hette var dock supertrevliga. Vi tog sällskap i väntan på den så försenade bussen till Nikkaluokta och väl framme på Nikkaluokta Sari så blir vi placerade i en väldigt fin stuga. Vi fick sällskap av ytterligare några som skulle på intervjun och snart var 6 bäddarsstugan full av mig och 5 killar. Eftermiddagen och kvällen spenderades med historialektion av familjen Sari och andra vandrare samt ett antal långa promenader följt av bastu.

Helt okej utsikt på kvällspromenaden! 

Tisdagen, intervjudagen var kommen. Jag hade tidigare fasat för att jag då skulle vara ganska nervös, men det var helt och hållet motsatsen till vad jag var. Jag var jättelugn och såg inte alls de andra som konkurrenter, snarare förhoppningen om att de skulle bli kommande arbetskollegor. Med de tankarna klev jag och de andra in i salen där anställningsintervjun skulle hålla rum. Framför oss hade vi ett antal timmar då det gällde att leverera till max.

Då jag på onsdagen lämnade Nikkaluokta så mådde jag ofantligt bra. Jag trivdes som fisken i vattnet med miljön och alla människor, dessutom var jag nöjd med det jag levererat. Jag hade gjort så bra jag kunnat. Att jobbet eventuellt skulle bli mitt vågade jag dock inte ens hoppas på även om en turist sa till mig att han trodde jag skulle få det. Största anledningen till att jag inte vågade hoppas var för att jag fått informationen att ca 215 personer sökt omkring 15 platser. Istället fokuserade jag på att försöka sova på nattåget där jag skulle befinna mig under de närmaste 17 timmarna. På tåget som stank sprit och var fullt av skrikigt folk.










9/5-2014 är en dag jag sent kommer att glömma. Jag hade försovit mig, det var dåligt väder och saker ville inte alls som jag ville. Under lunchrasten fick jag dock ett samtal som förändrade hela min dag och framtid. Det var Erika från STF Kebnekaise som ringde och hennes enorma glädje och det besked hon lämnade fick hela mig att skina upp som en sol. Jag hade gjort det! Jag hade blivit en av de ca 15 som skulle nyanställas inför sommaren! Jag hade vågat och hjärtat och drömmarna hade än en gång lyckats visa mig vägen till målet! Resten av eftermiddagen kunde mitt leende blända även de blinda!

David sa till mig på tåget från intervjun "det kändes inte riktigt som att någon tog ett ordentligt farväl. Det känns som att alla räknar med att vi snart ses igen". Just då förstod jag inte riktigt hur han menade men så fort jag kom hem insåg ar hur otroligt väl det han sagt beskriver stämningen som var under min vistelse i Nikkaluokta. Inte konstigt att jag mådde så bra som jag gjorde och att jag efter att Erika ringt och förverkligat min dröm skuttade omkring i korridoren på campus Åre likt en ko som nyss fått komma ut i friska luften efter en hel vinter instängd i ladugården!

Vintersäsongen 13/14 i bilder

Nedan kommer en drös med foton som jag tagit under vintersäsongen som varit, kolla och njut av den fantastiska miljön!

Snöbrist!?

Högsta liftens slutstation

Detta får t.o.m mig att vilja gå till bilen på morgonen

Fin och saknad vän på besök i Åre

Är det halt trots broddar så får man ta sig upp på annat sätt 

Iglo några mil utanför Åre 

Hotell 

sol, blå himmel, backarna för sig själv och fantastiskt före - saknar! 

Hela skidsäsongen i en bild

Tegefjällsliften

Fantastisk morgon innan skolan  

Staffan och Jacob redo för snowbike

Snowbike --> publik

Hajkbomb + äppelknyten = reflektionstid med HillAreas

Puckelpist i högzon

Skolan

Som de flesta av er säkert vet så närmar sig mitt skolår här i Åre sitt slut. Sedan sist jag skrev något om detta har ganska mycket hänt. Vi bytte grupper vid jul och grötade under några veckor ner oss i två projekt som vi blev tilldelade utifrån vilka projekt klassen såg som mest intressanta att arbeta vidare med under våren. För att förtydliga för er som inte är så insatta i utbildningens upplägg så har vi under hela hösten arbetat som idésprutor och samlat alla dessa i sk. idéböcket. Det är sedan utifrån dessa som vi tog fram de mest intressanta projekten.

Efter några veckors arbete med Josephine och Marie som då tillhörde min grupp så delades alla upp än en gång. En hektisk period med väldigt mycket uppgifter hade avklarats och tråkigt nog hade många klasskompisar i samband med detta hoppat av skolan. Vissa pga. sjukdom och andra pga. motivationsbrist. Kvar in i det sista blev vi iafl 13 tappra kämpar och det var vi som tillsammans eter en heldag lyckats enats om vilka 3 projekt som ska driva vidare in i mål. Det blev Yardsale som består av Malin, Anna, Susanna och The. Detta arbetar med hangout i skidbackarna. Andra gruppen består av Josephine, Isak och Sandra. Dessa bildar tillsammans Artut och arbetar med en guidad matresa. Sist men absolut inte minst är vi i HillAreas. Vi består av Malin, mig, Elin, Marie, Camilla och Daniel. Tillsammans arbetar vi med att på ett pedagogiskt och nytänkande sätt utveckla skidområden mer åt barn, främst barnskidområdena. Till skillnad från de andra grupperna som har planen att avluta sina projekt på ett eller annat sätt då SKAARP 6.0 är slut så har vi dock planen att driva vidare det även efter skolan. Detta innebär att projektet bara blivit allt större och större, trots att vi hela tiden försökt vara konkreta med det vi gör. Mycket av anledningen av att det vuxit så mycket är dock att ALMI räknar våra produkter som innovationer, vilket innebär att vi fått 50tkr i innovationsbidrag. Vi har även skaffat oss ett samarbete med en familj som miste sin dotter på skutan 30/6 förra året. En film i My Myran Dahlströms minne finner ni här. Det är en film som berör oss i gruppen samt vår omgivningen väldigt mycket och tack vare Mys extremt starka föräldrar så har vi fått ett samarbete med SLAO, svenska liftanläggningars organisation där vi håller på att utveckla ett säkerhetskoncept som även detta är pedagogiskt och anpassat efter barns läsförmåga. Som ni säkert förstår så är det alltså väldigt mycket att göra, men vi krigar in i det sista och på tisdag genomför vi vår sista redovisning i skolan, denna gång på universitetet i Östersund. Sista lektionen avklarar vi på torsdag och sedan har vi fram till 8/6 att avklara sista individuella uppgifterna. 

Även om vi i SKARP 6.0 inte levt ett klassiskt studentliv så har dock även vi festat till det någon gång eller två. Sist var på oscarsgalan som var för någon månad sedan. Galakvällen avklarades på Åre Delikatess där div. priser för prestationer under året delades ut. Själv fick jag ett av de priser som inte fick en pokal men som däremot innebar störst heder och mest beröm. Priset jag fick kallade de för "årets Von Anka" och innebar att det var jag som gjorde hela vår italienresa i höstas. Detta grundades i att jag utöver att jag lugnade ner de andra i gruppen då de kände att de var osäkra på vad som skulle ske/hur vi skulle hitta även hade koll på allas ekonomi under resan samt låg ute med alla pengar. Det var jag som dagligen räknade mina kvitton och stämde av med budgeten. Jag som listade ut hur vi skulle få igen pengarna jag lagt ut men som vi inte fått några kvitton på. Jag hade blivit mästare i innovativ kvittoskrivning och varit den som räddade vår resa. Då kvällens alla priser delats ut och middagen avklarats så begav vi oss sedan av till Bygget där vi festade resten av natten. I torsdags var det dessutom firande i Östersund av våra duktiga klasskompisar i Yardsale som lyckades vinna venturecup nords pitchtävling. Stort grattis till dessa begåvade själar! På fredag fortsätter vi dessutom festandet med vår avslutningsfest. Den kommer att gå i 70talets tecken och efter oscarsgalan är förväntningarna ganska höga. Ska Annika C komma utklädd till kaviar följt av Paris Hilton även denna gång och kommer vadslagning i lärarlaget innebära att hon även på fredag knäcker ett rått ägg i pannan på en restaurang? Svaret än än så länge oklart men något som är klart är att det ska bli förjäkla kul och att det förmodligen kommer bli sista gången jag kommer se vissa av mina klasskompisar... 

För er som vill läsa mer om det som skett i skolan så rekommenderar jag er att läsa skolans blogg. 

Långt inlägg

Över en månad sedan sista inlägget, jag har gjort det igen... Här kommer åtminstone det utlovade långa inlägget.

För hela 5 månader sedan befann jag mig nere i Småland för att fira jul med mina nära och kära. Jag hade efter en extremt snörik taxiresa till Östersund kommit med nattåget söderut, vilket jag var lite småtvivlande till innan jag åkte och ankom till Alvesta precis som beräknat. Framför mig hade jag en fantastiskt mysig jul och jag njöt till max av allas närvaro. Tyvärr blev det dock lite småjobbigt under bilfärden hem från Jönköping på julafton då en kompis smsar förskräckt av att det var fullt med poliser och avstängningar runt hans lägenhet när han kom hem. Det visade sig vara ett dödsfall i ett trapphus, lyckligtvis inget som drabbade honom. Skönt! På juldagen blev det party med saknade vänner, denna gång i Helsingborg. En rolig kväll som slutade med att vi övernattade i det som skulle vara en kompis farföräldrars hus men som mer liknade ett ålderdomshem. Fredagen den 27/12 var min vistelse i söder dock över för denna gång och jag begav mig åter av till tågstationen för att ta mig tillbaka till Åre. Nattågsvistelsen blev dock sisådär, hamnade i en vagn och kupé  full med studenter som var smårunda under fötterna. Fram kom jag iafl, om än ganska mycket tröttare än planerat. Väl framme möttes jag av Andreas den lilla filuren som då precis flyttat in.

30/12 genomfördes det jag längtat efter så länge. Jag avklarade mitt premiäråk i Åres liftsystem. Innan detta gjordes hade jag dock bättrat på mitt säkerhetspaket lite med hjälm, stavar och skidglasögon som jag kan ha utanpå mina vanliga glasögon.

Efter 9.5 veckas väntande fick jag äntligen tillbaka min dator från verkstaden och lyckades efter ett antal samtal och mail hit och dit få kompensation för att jag inte hade någon lånedator under denna tid. Sedan dess har den fungerat kanon, dock med en 12cm stor spricka i skärmen sedan några veckor tillbaka...

Många av er har säkert läst och hört om div. olyckor som inträffat i Åre under vintern. Den första var den i Susabäcken då en kille frös ihjäl. För att klargöra så var detta ingen bybo utan det var en student som var på besök i byn under studentveckorna. Därmed är det ingen jag vet vem det är. I samband med dödsfallet började det brinna på MAX, men personalen agerade exemplariskt och elden släcktes snabbt.. Någon vecka senare inträffade dock ännu en dödsolycka, denna gång i Björnänge. Det som hände var att en minibuss på något sätt fastnade vid den obevakade järnvägsövergången strax före ett tåg passerade. Slutsatsen kan ni nog själva räkna ut. Efter detta har det dock, tack och lov lugnat ner sig med olyckorna. Jag personligen var dock nära på att smälla ganska rejält en gång, men det slapp jag tack och lov. Lite cred för mitt agerande fick jag dessutom av min klasskompis som haft körkort i bra många fler år än mig och som vid händelsen satt i min bil, småstolt tjej!

I samband med Staffans födelsedag anordnades det fest här. Huset fylldes av både grannar, klasskompisar samt kompisar och syskon från söder och hela Englagård återuppväcktes och dansades i fram till morgontimmarna. Det var en rolig fest och jag ser gärna att något liknande sker igen!

för 2 veckor sedan avslutades officiellt vintersäsongen här i Åre. Det har varit en pissvinter och jag har sedan länge velat ha vår men då jag de sista skiddagarna fick helt fantastiskt före och strålande sol (kortärmat var lagom att åka i) så ansåg jag dock att liftarna kunde få vara öppna någon vecka till! Säsongen är dock över och vägarna och butikerna har tömts från alla turister. Detta innebär att säsongens sista skidåk och afterski har avklarats. Totalt slutade min vintersäsong på 3 besök på afterski, 20 skiddagar, 22 använda liftar, 35 insamlade pins, 128 liftåk samt 31220m i fallhöjd. I sambanden med vintersäsongens avslut så har även Englagård än en gång blivit ganska tomt. Andreas flyttade för någon månad sedan, Henrik för 3 veckor sedan och Ida hämtade sina sista saker i torsdags. Kvar är jag och Staffan samt en kvinna som heter Mia som bor i en liten mysig stuga på andra sidan trädgården men som delar de allmänna ytorna i huset med mig och Staffan. I samband med "brandövningar" i huset tog jag dock beslutet att jag än en gång skulle prova flygförmågan på mina vingar. Jag började då på allvar söka jobb, dels i Norge men även i hela Sverige. Jag hade helt enkelt med en lagom dos rädsla om den suddiga framtiden tagit beslutet att jag efter skolan skulle flytta. Mer om detta kommer jag beskriva i ett senare inlägg.

"Jag hoppas du driver med mig, du vet ju aldrig vilken idiot som stannar!!"

För några veckor sedan gjorde jag något som för de flesta uppenbarligen är en helgalen grej. Jag avklarade en av de saker som jag har på min "att göra innan jag dör-lista". Jag liftade. De som jag har berättat detta för har gett mig många olika och nästan arga reaktioner. Jag har därför valt att ligga lite låg med att säga det till fler. Kommentarer som "jag hoppas du driver med mig, du vet ju aldrig vilken idiot som stannar!!" har dock gjort mig mer om mer frustrerad och jag väljer nu därför att berätta om min händelse även här. Det första jag vill förtydliga för alla är att jag tror det är större sannolikt att den som stannar möter en idiot än tvärtom eftersom de som stannar oftast stannar spontant medans de som liftar har planerat det. För det andra så förstår jag inte vad det är som gör hela situationen så mycket värre för att jag som tjej stod längst en väg och räckte ut tummen i hopp om att någon skulle stanna och plocka upp mig, istället för en kille. Ja man hör en hel del om hemskheter som händer tjejer, men jag tror knappast att någon av mina nära och kära tror att jag inte skulle agera om jag eller någon annan hamnar i en nödsituation. Jag blir helt enkelt så arg på folk som inte vågar tro på mänskligheten och idiotförklarar mig som tjej för att jag gör något som bara killar får göra. Om det ens är tillåtet för dem. 

Jag hoppas ni inser att folk har liftat i alla tider och att att jag med stolthet för vidare traditionen. Nej jag kommer inte att vara den som liftar dagligen, verkligen inte. Jag ser dock betydligt mycket fler fördelar än nackdelar med detta och min första liftning var en väldigt rolig upplevelse. Därför vet jag att jag kommer lifta fler gånger. Oavsett vad de i min närhet anser är rätt/fel. Jag lever mitt liv. Ingen annan. Det är bara jag som kan tyda mitt hjärta! Jag har därmed en stor önskan. En önskan som jag vill att just du hjälper mig med. Snälla låt mig göra det jag vill och stötta mig i mina beslut istället för att klanka ner på mina värderingar och ageranden! 

Nu blir det läggdags för mig och imorgon när jag vaknar hoppas jag att jag slipper se ett irriterat sms från mamma eller från någon annan som hittills varit ovetande om mitt liftande. 

En kort sammanfattning

Många saker har som sagt hänt sedan sist och vissa är värda att nämnas mer än andra. I detta inlägg tänker jag dock försöka fatta mig relativt kort. Vill ni veta mer om något av dessa så får ni helt enkelt fråga.

Ni som känner mig väl vet förmodligen att nyårsafton normalt är en av de dagar som jag ser fram mot mest under året. Jag älskar att man får klä upp sig och käka gott tillsammans med sina vänner samtidigt som man firar alla framgångar man gjort under året i kombination med att man ser fram mot alla nya galenskap. Denna nyårsafton var dock något utöver det vanliga. Detta eftersom halvkrassliga jag satt hemma i soffan i min ensamhet iförd one piece och drack ramlösa i champagneglas samtidigt som jag åt lite god mat framför Diggiloo. Nu tycker kanske du att jag låter som typ 60år, men hela situationen var så skön. Det är klart att jag kände en saknad efter mina älskade vänner och en fest, men det var så skönt med ett lugnt nyårsfirande. Ett samtal med fina vänner räckte gott. Jag gav helt enkelt mig själv riktig kvalitetstid så att jag kunde piggna till och därmed kunna åka lite skidor på 2014års första dag under tiden som de flesta andra låg hemma och var bakis. Utöver detta så har det nya året börjat med ännu en punktering på bilen, 4000sj-priopoäng skänkta till "min stora dag", fyndande på 10kr-dagen på kupan i Järpen, bio med Henrik och Ida för att se den så omtalade filmen "hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", två omgångar av reflektionsuppgifter samt mentorskapsmöten har avklarats och ett glädjebesked från skatteverket har anlänt. I slutet av Januari kom även finaste Emmy till Åre för att förgylla mitt liv lite extra.

Vart har tiden tagit vägen?!?

Likt rubriken lyder så undrar jag vart tiden har tagit vägen, för idag är det redan 13 April. Det känns helt sjukt. Jag har inte riktigt insett att alla liftar i Åre stänger om exakt 3 veckor. Att det nästan var 4 månader sedan jag publicerade ett inlägg här sist. 3.5 månader sedan jag kom tillbaka från min vistelse i Småland. Över 7 månader sedan mitt flyttlass begav sig av till Jämtland och 2.5 månader sedan underbaraste Emmy var på besök hos mig. Dessutom är det mindre än 6 veckor kvar innan SKARP Åres avslutningsfest går av stapeln... Det känns helt sjukt!

Jag skrev tidigare att det nästan var 4 månader sedan jag sist publicerade ett inlägg här och jag antar att ni därmed förstår att det har hänt sjukt mycket i mitt liv. Jag kunna skriva en hel roman. En roman om alla lektioner, fester och andra helt sjuka händelser som jag upplevt. Denna gång väljer jag dock att avstå från detta. Någon gång i framtiden kanske däremot även detta är något som jag har avklarat. Just nu väljer jag dock att fokusera på annat. Jag antar dock att ni åtminstone vill veta lite vad som skett sedan sist för jag tror inte det är någon som vet allt. Okej nu kommer lång ifrån allt publiceras här, men de mest händelserika sakerna kommer åtminstone att tas upp. Jag har dock funderat ganska mycket på hur jag ska förmedla mina upplevelser på bästa sätt utan att ni tröttnar. Det jag då har kommit fram till är att jag kommer publicera 3st inlägg med olika innehåll. Ett som kort beskriver vad som skett sedan sist. Ett som berättar om min utbildning och vad som hänt/händer där och ett som tar upp händelser som jag misstänker att de flesta av er vill ha en tydligare förklaring av. 

Tills dess att ovanstående inlägg blir publicerade så vill jag skicka en varm vårhälsning till dig som just nu läser denna blogg. Du är fantastisk! 

Jag kan knappast klaga på naturen där jag bor!