Att jobba på Kebnekaise är något som jag sedan mitten av gymnasiet haft en dröm om. Trots detta har jag aldrig vågat söka en tjänst där eftersom jag hellre sett att det varit mitt fel att jag inte fått den istället för att jag blivit nekad en jobbansökan. Mina mentorer under året har dock under varje träff pushat mig med hur viktigt det är att man ska följa sitt hjärta, så det var precis vad jag bestämde mig för att göra. Jag bestämde mig för att söka jobb på STF Kebnekaises fjällstation. Sagt och gjort, några dagar senare hade jag en kallelse till intervju i min inkorg. Den 29/4 skulle jag till Nikkaluokta. Hjärtat började slå lite extra fort och jag fick ett leende på mina läppar tillsammans med en nervositet i kroppen. Tankar som "hur fasen ska jag lyckas ro skeppet iland?!?" ekade i mitt huvud och jag blev än en gång rädd att misslyckas. I takt med att veckorna till intervjun gick så la sig dock nervositeten och då jag söndagen den 27/4 klev på ett tåg i Undersåker så var min största rädsla att det redan försenade tåget till Gävle skulle göra att jag missade mitt anslutningståg norrut. Jag hann dock med tåget och när jag väl kommit fram till Kiruna möter jag 3 killar som också blivit kallade på samma gruppintervju. Jag visste tidigare att vi skulle bli 12 personer under tisdagen, mer än så visste jag inte. Jon, Viktor och David som killarna hette var dock supertrevliga. Vi tog sällskap i väntan på den så försenade bussen till Nikkaluokta och väl framme på Nikkaluokta Sari så blir vi placerade i en väldigt fin stuga. Vi fick sällskap av ytterligare några som skulle på intervjun och snart var 6 bäddarsstugan full av mig och 5 killar. Eftermiddagen och kvällen spenderades med historialektion av familjen Sari och andra vandrare samt ett antal långa promenader följt av bastu.
 |
| Helt okej utsikt på kvällspromenaden! |
Tisdagen, intervjudagen var kommen. Jag hade tidigare fasat för att jag då skulle vara ganska nervös, men det var helt och hållet motsatsen till vad jag var. Jag var jättelugn och såg inte alls de andra som konkurrenter, snarare förhoppningen om att de skulle bli kommande arbetskollegor. Med de tankarna klev jag och de andra in i salen där anställningsintervjun skulle hålla rum. Framför oss hade vi ett antal timmar då det gällde att leverera till max.
Då jag på onsdagen lämnade Nikkaluokta så mådde jag ofantligt bra. Jag trivdes som fisken i vattnet med miljön och alla människor, dessutom var jag nöjd med det jag levererat. Jag hade gjort så bra jag kunnat. Att jobbet eventuellt skulle bli mitt vågade jag dock inte ens hoppas på även om en turist sa till mig att han trodde jag skulle få det. Största anledningen till att jag inte vågade hoppas var för att jag fått informationen att ca 215 personer sökt omkring 15 platser. Istället fokuserade jag på att försöka sova på nattåget där jag skulle befinna mig under de närmaste 17 timmarna. På tåget som stank sprit och var fullt av skrikigt folk.
9/5-2014 är en dag jag sent kommer att glömma. Jag hade försovit mig, det var dåligt väder och saker ville inte alls som jag ville. Under lunchrasten fick jag dock ett samtal som förändrade hela min dag och framtid. Det var Erika från STF Kebnekaise som ringde och hennes enorma glädje och det besked hon lämnade fick hela mig att skina upp som en sol. Jag hade gjort det! Jag hade blivit en av de ca 15 som skulle nyanställas inför sommaren! Jag hade vågat och hjärtat och drömmarna hade än en gång lyckats visa mig vägen till målet! Resten av eftermiddagen kunde mitt leende blända även de blinda!
David sa till mig på tåget från intervjun "det kändes inte riktigt som att någon tog ett ordentligt farväl. Det känns som att alla räknar med att vi snart ses igen". Just då förstod jag inte riktigt hur han menade men så fort jag kom hem insåg ar hur otroligt väl det han sagt beskriver stämningen som var under min vistelse i Nikkaluokta. Inte konstigt att jag mådde så bra som jag gjorde och att jag efter att Erika ringt och förverkligat min dröm skuttade omkring i korridoren på campus Åre likt en ko som nyss fått komma ut i friska luften efter en hel vinter instängd i ladugården!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar