söndag 28 juni 2015

Packlista

Ni som känner mig vet förmodligen redan att jag har en förkärlek till listor och att jag använder dem till allt. Att jag gör packlista även om jag bara ska iväg till en kompis på fest och ska stanna där över natten. Därmed hade jag aldrig fått med mig alla viktiga saker och överlevt min Ecuadorresa utan en lång och detaljerad packlista. Att den totalt var 3 datorskrivna sidor lång säger ganska mycket. Vissa saker skulle garanterat kunna stanna i Sverige men många saker skulle jag aldrig klarat mig utan. Många av dessa var dessutom saker som jag både en och två gånger övervägde att lämna hemma men som jag tack och lov släpade med mig. För att ni andra inte ska glömma några av dessa superbra prylar kommer här därför en lista (någon som är förvånad?) som är värd att ha i åtanke vid nästa packning.



Några av sakerna som jag innan hemfärd lämnade till bättre
behövande i Ecuador. 


11 saker jag övervägde att lämna hemma men som jag trots det tog med mig och som jag aldrig överlevt utan


- Pannlampa (kanon att ha som sänglampa och nästintill ett måste utanför städerna)
- Fickkniv (utbudet av färsk frukt är stort utomlands. Genom att alltid ha en liten kniv med sig blir detta lättare att ta vara på)
- Extra väska utöver dagsryggsäck (skönt att ha som strandväska, skolväska osv.)
- TJOCK tröja (tro det eller ej men även utomlands kan det bli kallt) 
- Regnjacka (fråga mig inte varför jag ens övervägde att lämna denna hemma...) 
- Undeställströja (superskönt att ha vid ex. vandringar på lite högre höjd)
- Tunnare täckväst (underbart att ha då jacka är för varmt men bara tröja är för kallt)
- Undervattenskamera* (bästa prylen någonsin!)
- Skarf (Funkar som det mesta: filt, handduk, klänning, halsduk osv).
- Kabinhake (lysande pryl då väskan är full och man inte vill bära saker i handen alt. bara vill ha något lättillgängligt)
- Tunnare sovsäck (Om man hemma är van att sova med täcke året runt så blir det lätt ganska rått efter ett tag att enbart sova med lakan under sin resa. Om en sovsäck är en del av packningen kan man enkelt undvika detta.)

*övervägdes aldrig att lämnas hemma. Däremot en av resans viktigaste prylar.



5 saker jag önskar jag tagit med mig men som fick stanna i Sverig

- Spork (lysande att ha då man varken vill äta hemma eller på restaurang. Vissa hostel som har kök kan dessutom ha bristfällig/snuskig utrustning eftersom det nästintill aldrig finns varmvatten i kranarna. Därmed kan det vara skönt att ha med sig något eget att äta med)
 - Hatt (går absolut att få tag på i Ecuador men är då relativt dyra, väldigt turistiga och ofta        ganska fula)
- STORT minneskort till kameran
- Extra bankkort (vissa kort funkar inte i alla bankomater. Genom att ha flera bankkort säkrar man enkelt både detta och pengartillgången efter eventuellt borttappande av kort. Vid behov att ta ut större summor pengar samtidigt undviks även lättare den spärrning av bankkortet som sker vid för höga uttag under för kort tid)
- solglasögon med styrka





måndag 15 juni 2015

Stort tack för resan

Jag vill bara skicka ett stort tack till er alla som varit en del av min helt magiska Ecuador- och Galapagosresa. Det har verkligen varit två helt fantastiska och minst sagt oförglömliga månader. Att jag dessutom hela tiden enbart haft mig själv som jag kunnat lita på till 100% har verkligen gjort att jag utvecklats massor rent personligt. Stort tack för det! Jag tycker även att det är kul att så pass många av er här hemma hela tiden haft viljan att ta del av min resa genom min blogg. Jag hoppas att jag genom mina inlägg åtminstone lyckats inspirerat någon till att också våga vara lite halvgalen och ta lite osäkra men ack så spännande steg som man länge drömt om men inte vågat ta. Att jag lyckats inspirera åtminstone någon till att våga ta stegen ut på den lite mer osäkra marken för att få känna den otroliga friheten av att inte vara beroende av något och därmed få känna glädjen även i de små sakerna. Om du däremot är en av de som jag fortfarande inte lyckats övertala helt så kan jag förstå dig. Att känna rädsla inför något nytt är nämligen naturligt. Personligen har jag dock redan vågat utmana mina rädslor så pass mycket att jag lärt mig gilla känslan av att det pirrar lite i magen av att jag inte har full koll på vad som sker. Det tror jag att du också kan göra. När resultatet av din handling som är grundad i en liten rädsla kommer så gör det nämligen det allt som oftast med pompa och ståt. Man känner sig stolt som en tupp. Dessutom finner man alltid någon under sin resa som är villig att hålla en i handen då man verkligen behöver det som mest. Man möter alltid någon som är villig att hjälpa en på vägen mot sitt mål. Detta gäller både dig och mig. Även du kommer att finna stöd om du väl tagit dig ut på lite mer osäker mark. Jag hoppas därmed att jag åtminstone lyckats inspirerat någon till att våga. Våga försöka förverkliga sina drömmar istället för att enbart drömma!
 


Foto taget under vandring vid Teleferico, Quito


Tack för mig och tack för dessa resemånader. Nu ska jag njuta i södra Sverige ytterligare någon vecka innan jag sedan återförenas med min älskade fjällstation. Återförenas med platsen som jag för bara ett år sedan varit småskraj att söka jobb på eftersom rädslan av att inte få ett efterlängtat jobb skrämde mig. Jag lyckades dock tack vare min vilja, och det vet jag att du också kan. Våga våga! Tillsammans kan vi våga!

Ps. Om du skulle tycka det vore roligt att bli en del av mitt nästa äventyr så är du varmt välkommen att höra av dig till mig. Tid och plats för min nästa resa är i dagsläget oklart men möjligheterna är oändliga.  Ds.


onsdag 10 juni 2015

2 månader senare

Idag för nästan exakt 2 månader sedan satt jag nervös och förväntansfull på Köpenhamns flygplats i väntan på att jag skulle kasta mig ut på osäker mark och påbörja min första egna resa utomlands. Idag sitter jag istället på Amsterdams flygplats och väntar på att påbörja sista flygningen på min hemresa. Beräknad restid från Quito till Köpenhamn var ganska exakt 18.5h men i dagsläget är flyget minst 30 minuter sent så vi får väll helt enkelt se när jag kommer hem. Min mobil är åtminstone så pass fungerande att ni kan nå mig, även om jag inte kan kontakta er (internet här för dåligt för att ladda den med pengar). Hemresan i övrigt har gått så mycket bättre än förfarat. Jag fasade lite för den långa av flygningarna med tanke på hur den var sist men allt gick kanonbra. Denna gången slapp jag massor med luftgropar, skrikande barn och försök till att fördriva tiden eftersom jag inte kunde sova. Denna gången bestod resan istället av total tystnad och mörker samt massor med sömn. Efter detta kommer jag aldrig mer vilja flyga längre sträckor på dagtid!




På ett sätt ska det bli skönt att komma hem igen och på ett sätt ska det bli väldigt tråkigt. Det ska bli skönt att kunna kommunicera obehindrat, ständigt ha tillgång till varmvatten, kunna äta något som smakar något annat än sött, slippa tänka på tidsskillnader så fort man vill prata med någon vän/släkting, ha så pass brett matutbud att man kan välja att inte äta blaskiga soppor och ris, ha möjligheten att betala med kort och inte behöva bära med sig passet överallt. Det ska även bli skönt att slippa alla avgaser samt att ständigt bli utstirrad och kommenterad överallt. Främst så ska det dock bli skönt att åter ha närhet till nära och kära. Att ha möjligheten att ta hjälp av någon man känner, eller åtminstone pratar något annat än spanska när man faktiskt behöver det. Ha möjligheten att vara nära någon som känner en. Vissa saker kommer jag dock sakna otroligt mycket efter att jag kommit hem till Sverige igen, det vet jag redan. Jag kommer sakna all färsk frukt och juicer, genuiniteten, enkelheten, friheten och tillgängligheten. Att kunna göra vad jag vill när jag vill utan att någon anan lägger sig i, att slippa bry sig om allt vad tid heter och den ständiga kontrasten mellan stress och totalt lugn. Jag kommer sakna den underbara naturen med dess tillhörande djurliv, att inte behöva höra massa skitsnack överallt hela tiden samt allas ärlighet och öppenhet. Vad som dock berört mig mest under min resa, något jag redan saknar och som verkligen får mig att le lite extra är barnen med dess tillhörande föräldrar. Dess gemenskap och lycka. Jag kommer sakna att vart jag än går få se föräldrar som är i nuet och spenderar tid med sina barn; visar dem all sin kärlek, glädje och närhet/tillgänglighet genom att leka och spendera tid med dem. Att söndagarna dessutom är barnens dagar tycker jag är väldigt fint. Det visar verkligen hur mycket de betyder. Är det något jag kommer sakna lite extra så är det att ständigt få se lyckan i barns ögon då de inser att sin familj faktiskt inte distraheras av några dumma skärmar utan är närvarande där och då. Lyckan i barnens ögon då de inser att föräldrarna är villiga att ge dem det vackraste som finns: deras tid och kärlek!




söndag 7 juni 2015

Trött, nöjd och lagom fattig

Efter gårdagens lämnande av övärlden så kom jag efter mycket om och men fram till Otavalo. Normalt sett tar resan dit från Quitos flygplats enbart några timmar med buss, men inte igår... Igår blev resan istället ett betydligt mycket större projekt än förväntat. Första bussresan gick dock bra, det var först därefter som den långa väntan påbörjades. I 2.5h stod jag och en annan resenär och bara kollade på alla våra bussar som passerade oss för att de var fulla. Tillslut gav vi upp. Vi lyckades få tag på ytterligare 2 resenärer innan vi bestämde oss för att försöka sicksacka oss förbi tidigare bussar i hopp om att någon passagerare hoppat av någon av dem. Därmed tog vi en helt annan buss än vad som först var tänkt, följt av att vi delade en taxi till utkanten av nästa stad (klockan var nu 20.30 och vi hade kommit knappt 1/3). Där blev vi avsläppta mitt i en mörk rondell. Efter ytterligare ca 30minuters dissande av bussar lyckades vi nu dock få stopp på en bil. Tyvärr hade denna däremot enbart plats för 2personer, så eftersom vi var 4st så fick helt enkelt jag och den tyska killen snällt stå kvar i rondellen i väntan på bättre tider. Då klockan hunnit bli 22.00 hade dock både sömnen och hungern åter blivit allt mer påtaglig för oss båda. Vi hade trotsallt bara ätit frukost. Därmed var den dyra taxiresan närmare än någonsin. Plötsligt hände dock något. Jag hade lyckats få stopp på en buss! Okej denna buss hade egentligen inte heller plats för oss, men eftersom de var så otroligt snälla så fick vi sitta framme hos chauffören på ett säte som i vanliga fall enbart personalen får nyttja. Efter många timmars väntande hade vi alltså fått varsin guldbiljett. Väl framme i Otavalo kom dock nästa utmaning; vart skulle vi sova? Klockan hade ju hunnit bli 23.30 och det var knappast någon storstad vi kommit till. Guldbiljhetten höll dock i sig och efter enbart 10minuters letande lyckades vi hitta ett öppet hostel som hade två lediga rum. Det dröjde sedan inte många sekunder innan jag sov som en stock.




Vänta nu lite, min ryggsäck väger ju redan 21kg och är
typ överfull... Hur tänkte jag lösa detta? 

Imorse 05.20 ringde väckarklockan. Det var dags att påbörja den fullspäckade marknadsdagen. Vad som väntade var djurmarknad följt av matmarknad och indianmarknad. Tanken var från början även att jag skulle ta mig till en lädermarkad i nästa ort, men eftersom jag runt lunchtid lyckades gå vilse i jakten på mitt hostel så blev det inget med det. Istället fortsatte jag spendera mina pengar i Otavalo i jakten på fler roliga fynd. Dock kunde jag inte riktigt släppa djurmarknaden som varit tidigare under dagen. Den var hemsk. Jag mådde riktigt illa av att se hur djuren behandlades och då jag för några timmar sedan försökte äta någon form av kött så blev jag faktiskt riktigt äcklad. Om det var det var djurmarknaden som var orsaken vet jag däremot inte. Åt upp den gummiaktiga födan som skulle vara min kvällsmat gjorde jag åtminstone inte. Istället gick jag och träningsverken som jag fått efter dagens shopping upp på rummet och kollade på någon sydamerikansk musikgala och åt färsk ananas, jordgubbar och vattenmelon. Mums! Nu vankas dock en lång natts sömn, packningen får bli morgondagens utmaning. Imorgon tänker jag sedan försöka ta en buss till Quito där de sista dagarna på min resa kommer att spenderas. 

fredag 5 juni 2015

Lycka

Sista dagen på drömdestinationen börjar sakta gå mot sitt slut samtidigt som varma lätta sommarvindar anländer. Det har blivit dags för en sista kvällspromenad. Den lilla staden känns vackrare än någonsin och sandstranden känns ovanligt mjuk under hennes bara fötter. Det långa solblekta och nytvättade håret fladdrar över den nakna ryggen samtidigt som vinden tar ett lätt tag i hennes långa transparenta sommarklänning. Hon känner sig vacker. Hennes osminkade men ack så sommarfärgade ansikte bär ikväll dessutom på ett ovanligt stort leende. Kanske är det den dyra men ack så goda varma chokladkakan med vaniljglassen och den varma chokladsåsen som är anledningen till leendet, förmiddagen på stranden eller kanske den vackra livfulla utsikten från fiket tillsammans med den bra boken och den härliga 80-talsmusiken? Hon vet inte svaret men hon bryr sig inte heller. Istället leker hon med tanken av vad som skulle kunna få henne att känna denna underbara känsla oftare.




Någonting gör att hon ikväll känner sig ovanligt lycklig. Någonting gör att hon just nu mår lite extra bra. Hon vet inte varför men just ikväll uppskattar hon sin envishet och sina galenskap lite extra mycket. Hon njuter av sin egen närvaro och hon njuter av sitt liv. Hon älskar sitt liv!

tisdag 2 juni 2015

Underbara dagar, underbara liv

Hej igen ni fina. Jag hoppas allt är bäst med er. Det är det åtminstone med mig. Sedan vi hördes sist har jag nämligen upplevt några av mitt livs bästa dagar. Efter att 8 dagar till havs har avklarats så är jag nu däremot tillbaka på San Cristobal, vilket förvisso inte är fy skam det heller. Dagarna på Aida Maria är dock svårslagna och jag hade gärna kryssat ytterligare någon vecka. Efter 6 veckors backpacking var nämligen känslan av att få bli ordentligt omhändetagen, om än bara för några dagar otroligt härlig. Känslan av att slippa tänka på allt från transporter till väckning, mat och aktiviteter. Känslan av att under en vecka få leva skalmanliv. Leva efter en mat och sovklocka. De må ha kostat både en, två och t.o.m tre slantar men jag rekommenderar verkligen alla att göra en liknande kryssning för det är verkligen värt det. Det är helt klart bästa sättet att upptäcka Galapagos på. Däremot verkar det som att mer eller mindre alla svenskar har missat detta paradis, hur nu det har gått till. Dock är det inget jag ska klaga allt för mycket över. Desto mindre turister här är desto mer exotiskt blir det för galningar som mig. Om någon däremot överväger att eventuellt åka hit så har jag bara en sak att säga: gör det!
Nehe tillbaka till vad som skett sedan sist, det var ju faktiskt vad jag upplevde under mina kryssningsdagar som var huvudsyftet med detta inlägg. Om jag däremot skulle beskriva allt jag upplevt så skulle jag förmodligen kunna skriva en bok om varje dag, men det skulle ta fram till min död skulle jag gissa på eller kanske t.o.m till öarnas förfarade seperation. Därför kommer ni nu istället mötas av en oerhörd snabbversin av min tid på Aida Maria, även om den också är ganska lång. Läsa om dagarna som bestod av 50% landaktiviteter och 50% vattenaktiviteter. Ni kommer att få läsa om några av mina bästa minnen. Från början var även tanken att ni skulle få skåda några av mina favoritfoton från resan, men tyvärr håller inte internet med mig. Om det däremot ändrar sin åsikt så lovar jag att uppdatera detta inlägg omgående så att det blir lite roligare att läsa. Om inte så får ni tyvärr vänta någon vecka tills dess att jag är tillbaka i Sverige. Tills dess skulle jag såklart kunna använda bilder från google, men det vill jag faktiskt inte. De visar nämligen inte min resa. Istället vill jag att ni använder er fantasi. Jag hoppas att den är tillräckligt bra för att inte göra er allt för uttråkade av detta gigantiska inlägg. Jag hoppas även att jag trots bildbristen kan sprida lite inspiration så att det i framtiden kanske blir jag som får äran att kolla på era foton från detta paradis.
Låt kreativiteten och den senaste veckans underbara resan börja!


Dag 1, söndag 24/5-2015. Santa Cruz, huvudön
Med start på Baltas flygplats blev jag, 1 fd. norrman, 2 koreaner, 2 australiensare och 9 amerikaner transporterade till båthamnen där vår båt med dess tillhörande besättning väntade. Eftermiddagen spenderades vid en strand på Santa Cruz där vi snorklade och kikade på flamingos. På kvällen vankades välkomstdrink och middag innan nattens långa båtresa till Genovesa påbörjades.  

Genovesa



Dag 2, måndag 25/5-2015. Genovesa, fågelfantasternas paradis.
Efter ca. 7h båtresa så vaknade jag och resterande på Aida Maria upp strax utanför ön Genovesa. Detta är en av Galapagos östraste öar och den ligger en bra bit från de resterande. Därmed är detta en ö som de flesta av alla turister inte besöker eftersom majoriteten av alla enbart gör en 5dagars kryssning. Dock är de flesta av dem förmodligen glatt ovetande om vad de går miste om. Genovesa var nämligen en av de öar som kändes mest unik och som jag gillade mest, även om jag normalt sett inte är någon fågelfantast. Ugglorna, frigrate birds med dess stora röda ballong, nazca boobies och inte minst redfooted boobies var dock väldigt charmiga och att komma så nära dem som vi gjorde var oerhört coolt.
På kvällen påbörjades ännu en gång en lång båtresa. Denna båtresa var dock långt ifrån lika lugn som förra nattens hade varit. Efter åtskilliga närkontakter med väggar, stolpar och trappor insåg jag och de andra resenärerna däremot en gång för alla varför mer eller mindre allt på båten är vadderat.  

frigate bird

rödfotad sula



Dag 3, tisdag 26/5-2015. Bartolome, marsliknande ön med den underbara utsikten. Santiago, lavaälskarnas ö.
Ett stenkast från öarnas ö, Santa Cruz ligger dessa två rymdliknande öar. Till skillnad från gårdagens ö som var full av liv så var dagens öar mer lika mars. Därav bestod landaktiviteterna inte av så mycket djurliv utan mest av vandringar på lava. Vattnet var dock desto mer fyllt av liv och allt från galapagospälssäl till sjöstjärnor och bläckfisk skådades under snorkelturerna. Dessutom lyckades jag få den stora äran att simma med den utdöende galapagospingvinen och dessutom få foton på den snabba krabaten. Jisses vad jag var lycklig!
Under kvällens stjärnskådning lyckades vi se reflektioner i molnen av lavan från vulkanen Wolf på ön Isabela som i söndags påbörjade sitt utbrott (samma dag som jag lämnade ön).

Bartolome

Galapagospingvin



Dag 4, onsdag 27/5-2015. Santa Cruz, huvudön.
6.20 påbörjades första aktiviteten som bestod av en rofylld båttur i en lagun . Efter frukost följt av snorkeltur och fika påbörjades sedan jakten på landleguanerna, eller dragon fire som de även kallas med anledning av dess eldaktiga färg. Bingo, vi lyckades se dem även om de är svåra att se såhär års. Även om jag älskade dessa krabaters utseende så var dock dagens höjdpunkt de få sekunderna då jag och några till fick äran att se en tigerhaj. Innan idag hade jag ingen aning om att de ens existerade men jäkla vad coolt det var att se den.
Efter några timmars kryssande under eftermiddagen så var vi framme i Puerto Ayora, Galapagos huvudstad. Där tog vi tyvärr farväl av det söta australiensiska paret. Senare på kvällen blev det ett besök till centrum, om än bara för en timme. Därefter vankades en supermysig kväll på soldäck med två fina nyfunna vänner.







Torsdag 28/5-2015. Santa Cruz, huvudön.
Efter en förmiddag på Carles Darwin center följt av en efterlängtad milkshake så gick vi denna dag miste om ytterligare 3 passagerare. Denna gången de koreanska paret samt min goa roomie. Kvar på båten var vi därmed enbart 10 personer. 10 personer som var lite ledsna över att ha blivit av med 1/3 av gruppen men som samtidigt var glada över att de själva skulle få uppleva de 3 sista kryssningsdagarna.
Under eftermiddagen fick vi se vilda jättesköldpaddor och besöka en lavatunnel. Efter dessa besök blev det sedan en spontan gemensam fika i stan. Efter kvällsmaten åkte sedan jag och några andra tillbaka till centrum. Där lyckades jag och Drew passande nog få syn på Catherine. Supertrion som tidigare under dagen tvingats splittras hade blivit komplett igen, om än bara för några timmar.
Innan läggdags välkomnade vi 6 nya passagerare som skulle följa med de sista dagarna på den numera fulla båten. Denna gång bestod resenärerna av mig, 2 danskar, 1 fd. norrman, 9 amerikaner, 1 tjeckier och 2 israeler.






Dag 6, fredag 29/5-2015. Floreana, sjörövarön.
Så fort jag vaknade och fick se denna ö så kändes det som att jag kommit hem. Jag fylldes av en känsla av att sveriges fjällvärld och västkusten hade förenats. En väldigt bra kombination enligt mig. Floreana bjöd dock inte bara på hemmakänsla utan även på en tropisk känsla genom dess flamingos, bebissköldpaddor (så jäkla söta!) och snorkling i ett otroligt turkost vatten, om än väldigt vågigt sådant. Under dagen genomfördes även en expedision i en oerhört mörk och stundtals ganska trång lavatunnel följt av ett dopp i dess kalla vatten (17grader?). Under dagen gjorde vi även ett stopp på post office bay. Detta är en plats där det finns en tunna som används som postlåda. I denna brevlåda är dock vykort med frimärken förbjudna. Man lägger alltså i vykort som senare kommer att plockas upp av någon annan resenär och som sedan får i uppdrag att leverera det vidare. Hur lång tid det tar innan ett vykort kommer fram är därmed oklart. Med nyfikenheten av att se hur lång tid en transport till Sverige tar så postade även jag ett vykort. Med mig tog jag sedan 2st. Därmed antog jag utmaningen att utan frimärken försöka leverera ett vykort till Norrtälje och ett till Åhus. Om någon ska till dessa platser eller vet någon som ska dit samt är villig att hjälpa mig att föra denna gamla traditionen vidare så är ni därför varmt välkomna att höra av er till mig.
Floreana var en ö som mycket väl kunde varit med i någon av pippihistorierna. Jag misstänker att det är just det som gör att jag gillar den lite extra. Om man liksom mig är lite småbarnslig av sig är därför ett besök på den lekfulla ö ett måste under sin kryssning i Galapagos.






Dag 7, lördag 30/5-2015. Espanola, The waved albatross.
Efter ytterligare en natt med resande så var vi framme vid ön Espanola. Det var här vi skulle spendera största delarna av vår sista hela dag till havs. Vi avklarade solande och snorkling med sjölejon samt ett besök bland massor med häckande fåglar av arten waved albatross. Dessa var helt klart de största fåglarna hittills.
Under eftermiddagen for både glas och muggar i golvet. Man skulle nästan kunna tro att vi hade fest. Så var dock inte fallet. Vi hade helt enkelt bara påbörjat vår 4h stundtals ganska så vågiga båtresa till San Cristobal.  Väl framme hade det blivit dags att krypa till sängs en sista gång på Aida Maria. Åtminstone sista gången på denna kryssningen.



waved albatross






Dag 8, söndag 31/5-2015. Isla Lobos, San Cristobals förort. San Cristobal, sjölejonens ö.
Efter ett morgondopp vid Isla Lobos följt av en sista lyxfrukost så hade det blivit dags att ta farväl av alla fina människor. Drew och jag konstaterade båda att de 8 senaste dagarna har varit helt underbara men att de gått på tok för fort. Att vi gärna stannat ytterligare någon vecka på Aida Maria tillsammans med Ruben och den resterande besättningen. Tyvärr hade vi dock inte sådan tur denna gången, för redan några timmar senare skulle han och majoriteten av alla de andra resenärerna med sina flyg tillbaka till Ecuador.




                                                                                                                                                             



Du har du tagit dig genom mer eller mindre hela detta inlägg, grattis din fantasi var tillräckligt bra för att klara sig utan foton. Efter all ovanstående information så misstänkter jag dock att några av er nu undrar vilken som är min favoritö. Att svara på den frågan är dock ganska svårt eftersom alla öar är så olika. Jag tror dock att Floreana tar hem guldmedaljen tack vare den trygghetskänsla, lekfullhet och glädje som den gav mig. Att den gav mig känslan av att få komma hem men att jag samtidigt var kvar på Galapagos. Detta i kombination med att ön tillät mig och min fantasi att bli en del av min favoritförfattares berättelser. Att den tillät mig att bli en sjörövare i en av pippihistoriera. Jag vill därmed uppmana alla att åka till denna fantastiska övärld medans den faktiskt fortfarande finns kvar. Plattan som Galapagos ligger på flyttar sig nämligen ca 5cm varje år mot Ecuador samtidigt som Ecuadors platta flyttar sig mot Galapagos. Detta innebär att man förfarar en framtida separation av de öar som jag de senaste veckorna besökt, om än först många generationer bort. Jag uppmanar därför alla att ta chansen att åka hit medans denna underbara plats fortfarande finns att skåda så som den är idag.

Lava lizard som blivit av med sin svans



Efter en helt magisk vecka till havs så har jag nu ofrivilligt separerats från allt från dagsplanerare till mat och sovklocka, hotellfrukostar och bäddning av sängen. Framförallt har jag sock mist mina fina medresenärer. Jag har separerats från vår skickliga guide Ruben, den 25åriga veterinärstudenten Catherine, 22åriga ingenjören Drew, rockparet från Korea som älskade svensk musik, drömfamiljen från Alaska med den norske pappan och de två spralliga men superuppfostrade 11åriga tvillingtjejerna som redan rest mer än mig, det söta paret från Australien, "farmor och farfar", galningarna från Danmark som tyckte att allt var dyrt och som levde på pengar de inte hade, "glassmannen" från Israel, fågel och fisktokiga Steve samt 75åriga Jack som numera blivit en av mina idoler. Jag saknar  redan alla. Någon gång de kommande åren hoppas jag dock att åtminstone supertrion återförenas. På en loge redo för en ordentlig kräftskriva. Välkommen till Sverige ni fina vänner! 

Supertrion
- Bild lånad från Catherine


inlägg uppdaterat 15/6-2015