För att vinna måste man våga

Att jobba på Kebnekaise är något som jag sedan mitten av gymnasiet haft en dröm om. Trots detta har jag aldrig vågat söka en tjänst där eftersom jag hellre sett att det varit mitt fel att jag inte fått den istället för att jag blivit nekad en jobbansökan. Mina mentorer under året har dock under varje träff pushat mig med hur viktigt det är att man ska följa sitt hjärta, så det var precis vad jag bestämde mig för att göra. Jag bestämde mig för att söka jobb på STF Kebnekaises fjällstation. Sagt och gjort, några dagar senare hade jag en kallelse till intervju i min inkorg. Den 29/4 skulle jag till Nikkaluokta. Hjärtat började slå lite extra fort och jag fick ett leende på mina läppar tillsammans med en nervositet i kroppen. Tankar som "hur fasen ska jag lyckas ro skeppet iland?!?" ekade i mitt huvud och jag blev än en gång rädd att misslyckas. I takt med att veckorna till intervjun gick så la sig dock nervositeten och då jag söndagen den 27/4 klev  på ett tåg i Undersåker så var min största rädsla att det redan försenade tåget till Gävle skulle göra att jag missade mitt anslutningståg norrut. Jag hann dock med tåget och när jag väl kommit fram till Kiruna möter jag 3 killar som också blivit kallade på samma gruppintervju. Jag visste tidigare att vi skulle bli 12 personer under tisdagen, mer än så visste jag inte. Jon, Viktor och David som killarna hette var dock supertrevliga. Vi tog sällskap i väntan på den så försenade bussen till Nikkaluokta och väl framme på Nikkaluokta Sari så blir vi placerade i en väldigt fin stuga. Vi fick sällskap av ytterligare några som skulle på intervjun och snart var 6 bäddarsstugan full av mig och 5 killar. Eftermiddagen och kvällen spenderades med historialektion av familjen Sari och andra vandrare samt ett antal långa promenader följt av bastu.

Helt okej utsikt på kvällspromenaden! 

Tisdagen, intervjudagen var kommen. Jag hade tidigare fasat för att jag då skulle vara ganska nervös, men det var helt och hållet motsatsen till vad jag var. Jag var jättelugn och såg inte alls de andra som konkurrenter, snarare förhoppningen om att de skulle bli kommande arbetskollegor. Med de tankarna klev jag och de andra in i salen där anställningsintervjun skulle hålla rum. Framför oss hade vi ett antal timmar då det gällde att leverera till max.

Då jag på onsdagen lämnade Nikkaluokta så mådde jag ofantligt bra. Jag trivdes som fisken i vattnet med miljön och alla människor, dessutom var jag nöjd med det jag levererat. Jag hade gjort så bra jag kunnat. Att jobbet eventuellt skulle bli mitt vågade jag dock inte ens hoppas på även om en turist sa till mig att han trodde jag skulle få det. Största anledningen till att jag inte vågade hoppas var för att jag fått informationen att ca 215 personer sökt omkring 15 platser. Istället fokuserade jag på att försöka sova på nattåget där jag skulle befinna mig under de närmaste 17 timmarna. På tåget som stank sprit och var fullt av skrikigt folk.










9/5-2014 är en dag jag sent kommer att glömma. Jag hade försovit mig, det var dåligt väder och saker ville inte alls som jag ville. Under lunchrasten fick jag dock ett samtal som förändrade hela min dag och framtid. Det var Erika från STF Kebnekaise som ringde och hennes enorma glädje och det besked hon lämnade fick hela mig att skina upp som en sol. Jag hade gjort det! Jag hade blivit en av de ca 15 som skulle nyanställas inför sommaren! Jag hade vågat och hjärtat och drömmarna hade än en gång lyckats visa mig vägen till målet! Resten av eftermiddagen kunde mitt leende blända även de blinda!

David sa till mig på tåget från intervjun "det kändes inte riktigt som att någon tog ett ordentligt farväl. Det känns som att alla räknar med att vi snart ses igen". Just då förstod jag inte riktigt hur han menade men så fort jag kom hem insåg ar hur otroligt väl det han sagt beskriver stämningen som var under min vistelse i Nikkaluokta. Inte konstigt att jag mådde så bra som jag gjorde och att jag efter att Erika ringt och förverkligat min dröm skuttade omkring i korridoren på campus Åre likt en ko som nyss fått komma ut i friska luften efter en hel vinter instängd i ladugården!

Vintersäsongen 13/14 i bilder

Nedan kommer en drös med foton som jag tagit under vintersäsongen som varit, kolla och njut av den fantastiska miljön!

Snöbrist!?

Högsta liftens slutstation

Detta får t.o.m mig att vilja gå till bilen på morgonen

Fin och saknad vän på besök i Åre

Är det halt trots broddar så får man ta sig upp på annat sätt 

Iglo några mil utanför Åre 

Hotell 

sol, blå himmel, backarna för sig själv och fantastiskt före - saknar! 

Hela skidsäsongen i en bild

Tegefjällsliften

Fantastisk morgon innan skolan  

Staffan och Jacob redo för snowbike

Snowbike --> publik

Hajkbomb + äppelknyten = reflektionstid med HillAreas

Puckelpist i högzon

Skolan

Som de flesta av er säkert vet så närmar sig mitt skolår här i Åre sitt slut. Sedan sist jag skrev något om detta har ganska mycket hänt. Vi bytte grupper vid jul och grötade under några veckor ner oss i två projekt som vi blev tilldelade utifrån vilka projekt klassen såg som mest intressanta att arbeta vidare med under våren. För att förtydliga för er som inte är så insatta i utbildningens upplägg så har vi under hela hösten arbetat som idésprutor och samlat alla dessa i sk. idéböcket. Det är sedan utifrån dessa som vi tog fram de mest intressanta projekten.

Efter några veckors arbete med Josephine och Marie som då tillhörde min grupp så delades alla upp än en gång. En hektisk period med väldigt mycket uppgifter hade avklarats och tråkigt nog hade många klasskompisar i samband med detta hoppat av skolan. Vissa pga. sjukdom och andra pga. motivationsbrist. Kvar in i det sista blev vi iafl 13 tappra kämpar och det var vi som tillsammans eter en heldag lyckats enats om vilka 3 projekt som ska driva vidare in i mål. Det blev Yardsale som består av Malin, Anna, Susanna och The. Detta arbetar med hangout i skidbackarna. Andra gruppen består av Josephine, Isak och Sandra. Dessa bildar tillsammans Artut och arbetar med en guidad matresa. Sist men absolut inte minst är vi i HillAreas. Vi består av Malin, mig, Elin, Marie, Camilla och Daniel. Tillsammans arbetar vi med att på ett pedagogiskt och nytänkande sätt utveckla skidområden mer åt barn, främst barnskidområdena. Till skillnad från de andra grupperna som har planen att avluta sina projekt på ett eller annat sätt då SKAARP 6.0 är slut så har vi dock planen att driva vidare det även efter skolan. Detta innebär att projektet bara blivit allt större och större, trots att vi hela tiden försökt vara konkreta med det vi gör. Mycket av anledningen av att det vuxit så mycket är dock att ALMI räknar våra produkter som innovationer, vilket innebär att vi fått 50tkr i innovationsbidrag. Vi har även skaffat oss ett samarbete med en familj som miste sin dotter på skutan 30/6 förra året. En film i My Myran Dahlströms minne finner ni här. Det är en film som berör oss i gruppen samt vår omgivningen väldigt mycket och tack vare Mys extremt starka föräldrar så har vi fått ett samarbete med SLAO, svenska liftanläggningars organisation där vi håller på att utveckla ett säkerhetskoncept som även detta är pedagogiskt och anpassat efter barns läsförmåga. Som ni säkert förstår så är det alltså väldigt mycket att göra, men vi krigar in i det sista och på tisdag genomför vi vår sista redovisning i skolan, denna gång på universitetet i Östersund. Sista lektionen avklarar vi på torsdag och sedan har vi fram till 8/6 att avklara sista individuella uppgifterna. 

Även om vi i SKARP 6.0 inte levt ett klassiskt studentliv så har dock även vi festat till det någon gång eller två. Sist var på oscarsgalan som var för någon månad sedan. Galakvällen avklarades på Åre Delikatess där div. priser för prestationer under året delades ut. Själv fick jag ett av de priser som inte fick en pokal men som däremot innebar störst heder och mest beröm. Priset jag fick kallade de för "årets Von Anka" och innebar att det var jag som gjorde hela vår italienresa i höstas. Detta grundades i att jag utöver att jag lugnade ner de andra i gruppen då de kände att de var osäkra på vad som skulle ske/hur vi skulle hitta även hade koll på allas ekonomi under resan samt låg ute med alla pengar. Det var jag som dagligen räknade mina kvitton och stämde av med budgeten. Jag som listade ut hur vi skulle få igen pengarna jag lagt ut men som vi inte fått några kvitton på. Jag hade blivit mästare i innovativ kvittoskrivning och varit den som räddade vår resa. Då kvällens alla priser delats ut och middagen avklarats så begav vi oss sedan av till Bygget där vi festade resten av natten. I torsdags var det dessutom firande i Östersund av våra duktiga klasskompisar i Yardsale som lyckades vinna venturecup nords pitchtävling. Stort grattis till dessa begåvade själar! På fredag fortsätter vi dessutom festandet med vår avslutningsfest. Den kommer att gå i 70talets tecken och efter oscarsgalan är förväntningarna ganska höga. Ska Annika C komma utklädd till kaviar följt av Paris Hilton även denna gång och kommer vadslagning i lärarlaget innebära att hon även på fredag knäcker ett rått ägg i pannan på en restaurang? Svaret än än så länge oklart men något som är klart är att det ska bli förjäkla kul och att det förmodligen kommer bli sista gången jag kommer se vissa av mina klasskompisar... 

För er som vill läsa mer om det som skett i skolan så rekommenderar jag er att läsa skolans blogg. 

Långt inlägg

Över en månad sedan sista inlägget, jag har gjort det igen... Här kommer åtminstone det utlovade långa inlägget.

För hela 5 månader sedan befann jag mig nere i Småland för att fira jul med mina nära och kära. Jag hade efter en extremt snörik taxiresa till Östersund kommit med nattåget söderut, vilket jag var lite småtvivlande till innan jag åkte och ankom till Alvesta precis som beräknat. Framför mig hade jag en fantastiskt mysig jul och jag njöt till max av allas närvaro. Tyvärr blev det dock lite småjobbigt under bilfärden hem från Jönköping på julafton då en kompis smsar förskräckt av att det var fullt med poliser och avstängningar runt hans lägenhet när han kom hem. Det visade sig vara ett dödsfall i ett trapphus, lyckligtvis inget som drabbade honom. Skönt! På juldagen blev det party med saknade vänner, denna gång i Helsingborg. En rolig kväll som slutade med att vi övernattade i det som skulle vara en kompis farföräldrars hus men som mer liknade ett ålderdomshem. Fredagen den 27/12 var min vistelse i söder dock över för denna gång och jag begav mig åter av till tågstationen för att ta mig tillbaka till Åre. Nattågsvistelsen blev dock sisådär, hamnade i en vagn och kupé  full med studenter som var smårunda under fötterna. Fram kom jag iafl, om än ganska mycket tröttare än planerat. Väl framme möttes jag av Andreas den lilla filuren som då precis flyttat in.

30/12 genomfördes det jag längtat efter så länge. Jag avklarade mitt premiäråk i Åres liftsystem. Innan detta gjordes hade jag dock bättrat på mitt säkerhetspaket lite med hjälm, stavar och skidglasögon som jag kan ha utanpå mina vanliga glasögon.

Efter 9.5 veckas väntande fick jag äntligen tillbaka min dator från verkstaden och lyckades efter ett antal samtal och mail hit och dit få kompensation för att jag inte hade någon lånedator under denna tid. Sedan dess har den fungerat kanon, dock med en 12cm stor spricka i skärmen sedan några veckor tillbaka...

Många av er har säkert läst och hört om div. olyckor som inträffat i Åre under vintern. Den första var den i Susabäcken då en kille frös ihjäl. För att klargöra så var detta ingen bybo utan det var en student som var på besök i byn under studentveckorna. Därmed är det ingen jag vet vem det är. I samband med dödsfallet började det brinna på MAX, men personalen agerade exemplariskt och elden släcktes snabbt.. Någon vecka senare inträffade dock ännu en dödsolycka, denna gång i Björnänge. Det som hände var att en minibuss på något sätt fastnade vid den obevakade järnvägsövergången strax före ett tåg passerade. Slutsatsen kan ni nog själva räkna ut. Efter detta har det dock, tack och lov lugnat ner sig med olyckorna. Jag personligen var dock nära på att smälla ganska rejält en gång, men det slapp jag tack och lov. Lite cred för mitt agerande fick jag dessutom av min klasskompis som haft körkort i bra många fler år än mig och som vid händelsen satt i min bil, småstolt tjej!

I samband med Staffans födelsedag anordnades det fest här. Huset fylldes av både grannar, klasskompisar samt kompisar och syskon från söder och hela Englagård återuppväcktes och dansades i fram till morgontimmarna. Det var en rolig fest och jag ser gärna att något liknande sker igen!

för 2 veckor sedan avslutades officiellt vintersäsongen här i Åre. Det har varit en pissvinter och jag har sedan länge velat ha vår men då jag de sista skiddagarna fick helt fantastiskt före och strålande sol (kortärmat var lagom att åka i) så ansåg jag dock att liftarna kunde få vara öppna någon vecka till! Säsongen är dock över och vägarna och butikerna har tömts från alla turister. Detta innebär att säsongens sista skidåk och afterski har avklarats. Totalt slutade min vintersäsong på 3 besök på afterski, 20 skiddagar, 22 använda liftar, 35 insamlade pins, 128 liftåk samt 31220m i fallhöjd. I sambanden med vintersäsongens avslut så har även Englagård än en gång blivit ganska tomt. Andreas flyttade för någon månad sedan, Henrik för 3 veckor sedan och Ida hämtade sina sista saker i torsdags. Kvar är jag och Staffan samt en kvinna som heter Mia som bor i en liten mysig stuga på andra sidan trädgården men som delar de allmänna ytorna i huset med mig och Staffan. I samband med "brandövningar" i huset tog jag dock beslutet att jag än en gång skulle prova flygförmågan på mina vingar. Jag började då på allvar söka jobb, dels i Norge men även i hela Sverige. Jag hade helt enkelt med en lagom dos rädsla om den suddiga framtiden tagit beslutet att jag efter skolan skulle flytta. Mer om detta kommer jag beskriva i ett senare inlägg.