Tiden går fort när man har roligt

Som sagt, tiden går fort när man har roligt. Sist jag skrev här var nämligen i mitten av juli, dvs. snart 4 månader sedan. Jag har vid flera tillfällen varit på väg att publicera något inlägg, om så bara några bilder men det har hela tiden kommit andra saker mellan och jag har inte riktigt haft någon lust. Nu känner jag dock att jag åter har lite motivation, vi får se om det håller i sig eller om det bara är tillfälligt. Oavsett vilket så har det hänt väldigt mycket sedan sist ni hörde något från mig: Keb, negativt intagningsbesked, förvirring om framtiden, fjällvandring, positivt antagningsbesked, desperat letande efter bostad, flytt till ny stad, studiestart, nollning, öronproblem, tentaångest, västkustliv osv. Det finns egentligen hur mycket som helst som jag kan skriva om. Jag tänkte dock bara nämna några få av de sakerna som skett eftersom jag ska försöka fatta mig relativt kort. Normalt sätt brukar jag inte vara så bra på det så vi får se om jag lyckas eller ej. Jag har dock inte gett upp hoppet ännu om att en dag lyckas med det även då jag varit borta en längre tid. Kanske idag är dagen då det sker?

Det var mitten av juli och för många var det en helt vanlig torsdag, vissa hade nyss börjat semestern och vissa skulle snart avsluta sin. För mig var det dock en dag jag väntat på i flera månader. Jag skulle få ett första besked om min framtid. Några dagar efter denna torsdag skrev jag en liten text som beskrev hur jag kände där och då. Jag låter den tala för sig själv. "I torsdags var jag en av alla de nervösa stackarna som hade magknip då man otåligt satt och väntade på ett antagningsbesked med information om ens framtid. Nagelbitande nervös väntade jag och många andra på första antagningsbeskedet till högskolan. Tyvärr blev det dock ett negativt besked för mig. Jag fick mina framtidsdrömmar lätt krossade.... faaaaan!! Så hur ser planerna ut nu? Jadu jag har ingen jäkla aning!".

Tankarna om min framtid hade satts i ordentlig rullning, beskedet var varken det jag ville eller faktiskt ens trodde jag skulle få. Helt plötsligt blev jag därför även otroligt tveksam om jag skulle komma in på andra antagningen en månad senare. Jag var snarare nästan säker på att jag inte skulle göra det och jag bestämde mig att skaffa en B-plan. Hjärncellerna brändes en efter en av överhettning och jag visste knappt in eller ut. Tillslut hade jag dock kommit på en som faktiskt kändes mer än okej: jag skulle komma tillbaka till min älskade fjällstation och jobba där säsongen ut för att sedan flytta till Malmö.

Min ordinarie anställning gick mot sitt slut och jag drog iväg på några dagars fjällvandring. Jag ändrade dock rutten en aning mot hur jag först hade tänkt att den skulle vara. Jag kände nämligen ett stort behov av att träffa stugvärden och drängen i Kaitum. Träffa de som jag tydligen lyckades charma då de några veckor tidigare besökte Kebnekaises fjällstation och som jag fick äran att ha vid ett av mina bord (att tillägga är att jag under hela middagen var helt omedveten om vilka de var). Jag kände att jag ville träffa de som sagt så otroligt mycket gott om mig utan att jag varit medveten om det. Beslutet att ändra min vandring för att möta dem är bland det bästa jag tagit denna sommaren. De gav mig nämligen känslan av att vara en i deras familj. De överöste mig med fina komplimanger och  mitt ego fick sig en rejäl skjuts då jag gång på gång fick höra att jag är deras favoritservitris och att de berättat om mig till supermånga gäster som passerat deras stuga. Jag blev nästan generad över allt de sa. Dessutom peppade de mig något fruktansvärt mycket. De lyckades faktiskt ge mig hopp om framtiden och jag kände hur jag bara ville bli adopterad av dem. Utan dem hade jag förmodligen aldrig varit där jag är idag. B-planen med Keb och Malmö lyckades nämligen tillslut bli A-planen med Varberg och studier på butikschefsprogrammet. Jag hade gjort det. Jag hade kommit in på andra antagningen. Jag hade än en gång lyckats med ett av mina mål här i livet. Tack ni fina människor som fortfarande trodde på mig då jag inte ens själv gjorde det, ni värmer mitt hjärta!